En plats för dig
Jag har tänkt (igen). Och jag har insett ganska många saker.
1. Jag är oskuld igen, eller ungefär. Har inte haft en relation sen Amanda. Vilket även var min första.
2. Jag glofirierar min famlij väldigt mycket. Jag kan inte säga dåliga saker om dem, även fast det finns otroligt mycket att berätta så kan jag inte det. Det slutar med att de framställs som "idealet" och jagvetintevad.
3. Min famllij är inte perfekt, den är nästan mer åt det dåliga hållet. Jag älskar dem, ta det inte fel, men det finns så mycket mellan dessa väggar vi bor i att jag nästan blir trött på att ens vara vaken när det finns folk i lägenheten.
4. Jag är rädd. Rädd för vad folk ska tycka och känna om mig. Jag kan inte läsa av människor så bra, så jag har ingen aning om vad folk kan tänka om mig. Och när vissa personer ställer frågor som; "lovar du att du inte säger nått om det vi sagt till dig, bara dubbel kollar". Jag blir abivalent av det. Kan man inte lita på mig? Vad är det som gör att jag sånt fall utstrålar svek? Varför ens berätta saker för mig om jag nu riskerar att berätta allt? Varför ens vara vän med mig då?
Känner att denna blogg är jävligt negativ, men det här är det enda sättet för mig att få ut dessa känslor och inte låta dem äta upp mig från insidan. Så illa är det. Verkligen.
Just nu så går livet vidare i sina dystra gråskalor och dagarna försvinner en efter en, skolan är jobbig och läxor som jag INTE längtar efter att plugga på staplas på högar. Kan snart bygga mig en egen stad med de högarna och skapa mitt egna lilla samhälle baserat på böcker om kulturhistoria där ingen dömmer någon utan låter orden tala för sig själva. Där varje ord har sin mening för att sen tillsammans bilda meningar, stycken och kapitell för att till slut vara del av nått större. Önskar att samhället kunde se ut så idag. Som en stor uppslagen bok, där alla som vill är välkommna att läsa dess innehåll. Vad vackert det skulle vara att få leva när något sådant hände.
1. Jag är oskuld igen, eller ungefär. Har inte haft en relation sen Amanda. Vilket även var min första.
2. Jag glofirierar min famlij väldigt mycket. Jag kan inte säga dåliga saker om dem, även fast det finns otroligt mycket att berätta så kan jag inte det. Det slutar med att de framställs som "idealet" och jagvetintevad.
3. Min famllij är inte perfekt, den är nästan mer åt det dåliga hållet. Jag älskar dem, ta det inte fel, men det finns så mycket mellan dessa väggar vi bor i att jag nästan blir trött på att ens vara vaken när det finns folk i lägenheten.
4. Jag är rädd. Rädd för vad folk ska tycka och känna om mig. Jag kan inte läsa av människor så bra, så jag har ingen aning om vad folk kan tänka om mig. Och när vissa personer ställer frågor som; "lovar du att du inte säger nått om det vi sagt till dig, bara dubbel kollar". Jag blir abivalent av det. Kan man inte lita på mig? Vad är det som gör att jag sånt fall utstrålar svek? Varför ens berätta saker för mig om jag nu riskerar att berätta allt? Varför ens vara vän med mig då?
Känner att denna blogg är jävligt negativ, men det här är det enda sättet för mig att få ut dessa känslor och inte låta dem äta upp mig från insidan. Så illa är det. Verkligen.
Just nu så går livet vidare i sina dystra gråskalor och dagarna försvinner en efter en, skolan är jobbig och läxor som jag INTE längtar efter att plugga på staplas på högar. Kan snart bygga mig en egen stad med de högarna och skapa mitt egna lilla samhälle baserat på böcker om kulturhistoria där ingen dömmer någon utan låter orden tala för sig själva. Där varje ord har sin mening för att sen tillsammans bilda meningar, stycken och kapitell för att till slut vara del av nått större. Önskar att samhället kunde se ut så idag. Som en stor uppslagen bok, där alla som vill är välkommna att läsa dess innehåll. Vad vackert det skulle vara att få leva när något sådant hände.
Kommentarer
Trackback
